Det finns inga spärrar i skogen

Jag har blivit ombedd att skriva om mångfald/svenskhet.

Här är resultatet (engelsk version längre ner).

Det finns inga spärrar i skogen.

Granar finns. Tall, björk, blåbärsris, mossa och gullris.

Farsan kunde väcka mig tidigt en solig vardagsmorgon och säga du behöver inte gå till skolan idag.

Vi går till skogen, sa han. Eller åker och fiskar.

I de ögonblicken kunde jag betrakta hans ansikte och tro mig se hur han varit som barn.

Naturen var en lekplats som kallade på honom.

Farsan kände sig hemma i skogen. Han kunde gå där i timmar. Se minsta fågelunge från flera kilometer kunde han. Särskilt mycket gillade han att titta på fåglar.

Fiska kunde han göra ännu längre tid. Vi åkte ut på morgonen och vände inte hem förrän sent på kvällen.

Frilutsliv uppfattar många som något typiskt svenskt. Allemansrätten är unik för Sverige, att man enligt lag har rätt att gå var man vill i skogen.

Jag älskade skogen, havet, klipporna. Även jag kände mig hemma här.

Och ändå inte alls.

Redan i grundskolan fick jag gå grundkursen i att inte känna mig hemma i det som var mitt hem.

Lärare kunde dela klassen i svenskar och invandrare, vi fick frågor som ”gör man så i ditt hemland också?”. Det var standardgrejer som hela tiden förfinades ju äldre jag blev.

Det finns många spärrar i svenskheten. Det måste vara därför som bilden av vem som är svensk och vem som inte är det har stått stilla så länge.

Häromdagen åkte jag förbi Moheda, där farsan bodde på flyktingförläggning när han kom till Sverige.

Moheda ligger i Småland. Där gör de trätofflor. Mohedatoffeln.

Innan farsan kom dit hade han levt gömd några år i ett land där han inte var född. Den klaustrofobiska känslan av att inte kunna gå fritt utan oro att bli upptäckt hade tagit hårt på honom. Det är sånt jag har förstått först på senare tid.

Jag blickade ut över Moheda och trodde mig se hur det var för farsan att komma dit.

Det fanns inga spärrar där. Men skog. Och en sjö. Jag såg honom fiska.

English version:

There are no barriers in the forest.

There are firs. Pine, birch, blueberry, moss and goldenrod.

Sometimes my father would wake me up on a sunny weekday morning, and say you don´t need to go to school today.

Let´s go to the forest, he said. Or let´s go fishing.

In those moments I would look att his face and believe that I saw what he was like as a kid.

Nature was a playground calling him.

Dad felt at home in the forest. He could walk there for hours. See the smallest bird at several kilometers distance. He especially liked birdwatching.

He could fish even longer. We went out in the morning and didn´t return until the evening.

Swedes perceive outdoor life as something typical Swedish. Allemansrätten is something unique, and means that everyone by law has the right to go wherever they want in the woods.

I love the woods, the sea, the rocks. Even I felt at home.

And also not at all.

Aldready in elementary school I learned not to feel at home on my own home grounds.

Teachers would divide the class in ”Swedes and immigrants”. We got questions like ”do you do stuff like that back in your country too?” Everyday-things that became more refined the older I got.

There are a lot of barriers in the Swedishness.

That must be the reason why the image of who is Swedish and who is not hasen´t changed for so long.

I passed Moheda the other day, where dad lived in a refugee camp when he came to Sweden.

Moheda is located in Småland. It´s a town where they make Swedish clogs. Mohedatoffeln.

Before dad got there, he was forced to live hidden a few years in a country where he wasn´t born. The claustrophobic feeling of not being able to walk freely without fear of being discovered had been hard on him. That's something I understood only recently.

I looked out over Moheda and thought to myself what it must have been like for my dad to arrive here.
There were no barriers. But a forest. And a lake. I can still see him standing there, fishing.